kristendomen. Och nu skall jag med er tillåtelse skynda på och omfamna miss Adams; ty Belmont har sin hustru och Stephens har miss Sadie, så att det måtte väl vara tydligt, att miss Adams förbehållit mig sin ynnest.»
★
Fjorton dagar hade gått, och den extrabåt, som hade
ställts till de räddade turisternas förfogande, var redan
långt norr om Assiut. Morgonen därpå skulle de vara i
Baliani, där man tar expresståget till Kairo. Det var
därför den sista kvällen de tillbragte tillsammans. Mrs
Schlesinger och hennes barn, som hade undkommit
oskadade, hade redan befordrats ned till Kairo från gränsen.
Miss Adams hade varit mycket sjuk efter alla sina
strapatser, och det var första gången hon hade fått komma
upp på däck efter middagen. Hon satt nu i en vilstol och
såg magrare, allvarligare och vänligare ut än någonsin,
och bredvid henne stod Sadie och svepte filtarna kring
hennes axlar. Mr Stephens flyttade över kaffebrickan
och ställde den på korgbordet bredvid dem. På andra
sidan av däcket sutto Belmont och hans hustru
tillsammans i tyst sympati och belåtenhet. Monsieur Fardet
lutade sig mot relingen och resonerade om den engelska
regeringens vårdslöshet att icke hålla bättre uppsikt över
den egyptiska gränsen, medan översten stod mycket rak
i ryggen framför honom med den röda ändan av en
cigarrstump framstickande under mustascherna.
Men vad var det med översten? Vem, som endast hade sett den brutna gamla mannen i libyska öknen, skulle väl ha känt igen honom? Mustascherna voro kanske litet gråsprängda, men håret hade åter den vackra, glänsande svarta färg, som under resan hade blivit så beundrad. Med stenhårt ansikte och frånstötande sätt hade han vid återkomsten till Halfa mottagit alla beklaganden över det förskräckliga sätt, varpå hans strapatser hade kommit ho-
