156
nom att gråna; därpå dök han ner i sin hytt och kom om en timme upp igen alldeles sådan han hade varit före det olyckliga ögonblick, då han blev avskuren från civilisationens mångfaldiga resurser. Och han kastade så strängt forskande blickar på var och en, som stirrade på honom, att ingen hade mod att göra några anmärkningar om detta moderna underverk. Alltifrån den stunden observerade man, att om översten endast skulle rida hundra meter in i öknen, började han alltid sina tillrustningar med att stoppa en liten svart flaska med röd etikett i sin bröstficka. Men de, som hade lärt känna honom bäst vid de tillfällen, då en människa lägger sin rätta karaktär i dagen, brukade säga, att den gamle krigaren hade en ung mans hjärta och sinne, så att om han också önskade bevara en ung mans färg, låg det noga taget ingenting vidare besynnerligt i den saken.
Det rådde en mycket behaglig och fridfull stämning däruppe på akterdäcket, där man icke hörde något annat ljud än vattnets porlande mot ångarens sidor. I väster glödde himmeln ännu efter solnedgången och beströdde den breda, stilla floden med purpurfläckar. Man kunde dunkelt urskilja de resliga hägrarna, som stodo på sandbankarna, och längre bort från flodsidan gledo dadelpalmer förbi i majestätisk procession. Åter tändes silverstjärnorna, samma klara, lugna, obevekliga stjärnor, till vilka deras trötta ögon så ofta hade blickat upp under de långa nätterna av deras martyrskap i öknen.
»Var tar ni in i Kairo, miss Adams?» frågade slutligen mrs Belmont.
»På Hôtel Shepheard förmodligen.»
»Och ni, mr Stephens?»
»På Shepheard alldeles säkert.»
»Vi bo på Continental. Jag hoppas, att vi inte förlora er ur sikte.»
»Jag vill aldrig förlora er ur sikte, mrs Belmonts, ut-
