Sida:Mysteriet i öknen 1915.djvu/161

Den här sidan har korrekturlästs
157

ropade Sadie. »Ni måste komma till Amerika, så ska vi göra det riktigt trevligt för er.»

Mrs Belmont skrattade på sitt behagliga, mjuka sätt.

»Vi ha plikter att uppfylla i Irland, och vi ha redan varit för länge borta från dem. Min man har sin affär och jag har mitt hem, och båda gå nu vind för våg. Dessutom», tillade hon skälmaktigt, »är det ju möjligt, att om vi komme till Amerika, skulle vi inte träffa er där.»

»Vi måste alla träffas igen», sade Belmont, »om också bara för att ännu en gång tala om våra äventyr. Det blir lättare om ett eller ett par år. Vi äro ännu för nära dem.»

»Och ändå, hur avlägset och drömlikt förefaller inte alltsammans!» sade hans hustru. »Försynen är bra nådig, som mildrar obehagliga minnen i vår själ. Allt det här tyckes mig ha hänt i någon föregående tillvaro.»

Fardet höll upp sin handled, som ännu bar ett bomullsbandage.

»Kroppen glömmer inte lika fort som själen. Det här ser varken avlägset eller drömlikt ut, mrs Belmont.»

»Vad det är bittert, att somliga skulle bli skonade och andra inte», sade Sadie. »Om bara mr Brown och mr Headingly vore här bland oss, skulle jag inte i hela världen ha något att sörja över. Varför skulle de ryckas bort och vi lämnas kvar?»

Pastor Stuart hade kommit linkande upp på däck med en uppslagen bok i handen och stödjande sig på en grov käpp för sitt sårade bens skull.

»Varför blir den mogna frukten plockad och den omogna kvarlämnad?» sade han till svar på den unga flickans utrop. »Vi veta ingenting om dessa stackars unga mäns andliga tillstånd, men den store trädgårdsmästaren därovan plockar sin frukt enligt sin egen kunskap om den. Jag har kommit upp för att läsa en bit för er.»