dre humor än amerikanerna, eller om det bara är ett annat slags humor», sade den unga flickan; hon hade ett lugnt, abstrakt sätt att tala, liksom om hon tänkte högt. »Jag har alltid trott, att de hade mindre av den varan, men när jag tänker närmare på saken, så äro ju Dickens och Thackeray och Barrie och så många andra av de humorister, vi beundra mest, engelsmän, och aldrig i mitt liv har jag hört folk skratta så våldsamt som på en teater i London. Det satt en herre bakom oss, och varje gång han skrattade, trodde tant, att en dörr hade öppnats, ett sådant luftdrag blev det. Men ni har många lustiga uttryck, mr Stephens.»
»Vad är det mera, som ni tycker är lustigt, miss Sadie?»
»Jo, då ni skickade mig biljetten till templet och den lilla kartan, började ni ert brev: 'Härmed närslutes', och nederst på sidan inom parentes stod: '2 bilagor'»
»Det brukas alltid så i affärsstil.»
»I affärsstil, ja», sade Sadie buttert, och det uppstod tystnad.
»Det är en sak jag skulle vilja», sade miss Adams med den hårda, metallklingande röst, med vilken hon maskerade sitt goda hjärta, »och det är, att jag kunde få ett samtal med det här landets lagstiftare och lägga för dem några enkla fakta. Jag skulle bilda mitt eget program, mr Stephens, och leda ett parti i enlighet med det. Ett lagförslag om obligatoriskt användande av ögonvatten skulle bli en av punkterna i mitt partiprogram, ett annat skulle påbjuda avskaffandet av de där yashmakslöjorna, som förvandla en kvinna till en packe bomullsvaror med ett par ögon uti.»
»Jag kunde aldrig förstå varför de buro dem», sade Sadie, förrän jag en dag fick se en med upplyft slöja. Då förstod jag.»
»De pina ut mig, de där kvinnorna», utropade miss Adams förargad. »Lika gärna kunde man predika pliktkänsla och anständighet och renlighet för en hop kläd-
