20
ledsen, om jag aldrig finge se några mera. Men kom nu, Sadie. God natt!»
»God natt! God natt, miss Adams!»
Och de båda damerna gingo ned i sina hytter.
Monsieur Fardet språkade halvhögt med Headingly, den graduerade unge amerikanen, och böjde sig förtroligt fram mellan det han bolmade på sin cigarrett.
»Dervischer, mr Headingly!» sade han på förträfflig engelska men skiljande stavelserna åt, som fransmännen göra. Det finns inga dervischer, de existera inte.»
»Kors, jag trodde, att skogarna voro fulla av dem, sade amerikanen.
Monsieur Fardet såg bort åt det håll, där överste Cochranes brinnande cigarr glödde genom mörkret.
»Ni är amerikan, och ni tycker inte om engelsmän», viskade han. »Det är allmänt bekant på kontinenten, att amerikanerna äro ovänligt stämda mot engelsmännen.»
»Nåja», sade Headingly på sitt långdragna och betänksamma sätt, jag nekar inte till att vi kunna vara litet fnurriga, och det finns åtskilliga bland vårt folk i synnerhet av irländsk härkomst som alltid äro förargade på England; men de flesta av oss äro vänligt stämda mot moderlandet. Ser ni, engelsmännen kunna nog ibland vara retsamma, men när allt kommer omkring äro de ändå vårt folk, och det kunna vi inte utplåna från historiens griffeltavla.»
»Eh bien!» sade fransmannen. Men jag kan åtminstone säga er, vad jag inte skulle kunna säga till de andra, utan att förarga dem. Jag upprepar ännu en gång, att det inte finns några dervischer. De äro en uppfinning av lord Cromer av år 1885.»
»Vad säger ni?» utbrast Headingly.
»Det är allmänt känt i Paris och det har stått i La Patrie och andra av våra så väl underrättade tidningar.»
»Men detta är oerhört!» sade Headingly. »Är det er
