26
»Jag är ingen rik man», svarade överste Cochrane efter en kort tystnad, »men jag är beredd att slå vad om allt vad jag säger, att inom tre år efter det de engelska officerarna lämnat Egypten skulle dervischerna ha trängt fram till Medelhavet. Hur skulle det då gå med den egyptiska civilisationen, hur skulle det gå med de hundratals miljoner, som nedlagts i detta land, hur skulle det gå med de monument, som alla nationer betrakta som de dyrbaraste minnen från det förflutna?»
»Nej, hör nu, överste», utropade Headingly skrattande, »ni menar väl aldrig, att de skulle riva ner pyramiderna?»
»Inte det? Det finns ingen värre bilderstormare än en fanatisk muhammedan. Sista gången de översvämmade det här landet brände de upp biblioteket i Alexandria. Som ni vet, är det förbjudet i koranen att göra några avbildningar av de mänskliga dragen. En staty är alltid ett gudlöst föremål i deras ögon. Vad fråga de där gynnarna efter Europas känslor? Ju mera de kunde såra dem, desto förtjustare skulle de bli. Det vore då förbi med sfinxen, kolosserna, statyerna i Abu Simbel liksom helgonbilderna kullstörtades i England av Cromwells ryttare.»
»Nåja», sade Headingly på sitt långsamma, tankfulla sätt, »antag att jag går in på, att dervischerna skulle kunna överväldiga Egypten, och antag vidare, att ni engelsmän nu utestänga dem, men en fråga jag ständigt gör mig själv är, vad ni ha för skäl att offra alla dessa miljoner pund och så många av era landsmäns liv? Vad vinna i mera därpå än Frankrike eller Tyskland eller något annat land, som inte löper någon risk och aldrig ger ut en cent?»
»Det är en hel mängd engelsmän, som göra sig den frågan», anmärkte Cecil Brown. »Min åsikt är, att vi ha varit världens polismän tillräckligt länge. Vi skötte
