III.
EN UTFLYKT
»Stopp! Back!» skrek den infödda långlotsen till den europeiska maskinisten.
Ångarens trubbiga bog hade pulsat in i den mjuka, bruna dyn, och strömmen hade trängt dess långsida in mot stranden. Den långa landgången hade lagts ut, och de sex resliga soldaterna av den sudanesiska eskorten gingo över den, med sina ljusblå, guldgalonerade zuavuniformer och sina vräkiga gula och röda lägermössor bjärt lysande i den klara morgondagern. Ovanför, högst uppe på flodbanken, stodo åsnorna uppställda i rad, och luften fylldes av pojkarnas skrik; med gälla, skärande röster ropade var och en av dem ut sitt eget djurs förtjänster och smädade sin grannes.
Överste Cochrane och mir Belmont stodo tillsammans i fören, båda bärande den stora vita, slöjomvirade turisthatten. Miss Adams och hennes brorsdotter stödde sig mot relingen bredvid dem.
»Jag beklagar, att er fru inte kommer med, Belmont», sade översten.
»Hon var visst mycket utsatt för solskenet i går. Hennes huvud värker svårt.»
Hans röst var stark och tjock som hans figur.
»Jag skulle ha stannat och hållit henne sällskap, mr
