och bredvid honom red den unge Oxfordmannen, som såg sig omkring med forskande blickar, liksom om han knappast ansåg öknen att lita på och hade sina dubier rörande hela universum. Efter dem kom hela sällskapet ridande i en rad på flodbanken i olika grader av guppande och otrevnad; en brunhyad, skränande pojke sprang efter varje åsna. Då ryttarna tittade sig om, kunde de se den lilla läderfärgade ångaren, på vars däck mrs Belmonts näsduk lyste vit. Där bortom rann den breda, bruna floden, slingrande sig i långa bukter till det ställe, fem engelska mil längre bort, där de fyrkantiga vita blockhusen på de mörka, taggiga bergshöjderna utvisade ytterkanterna av Wady Halfa, därifrån ångbåten hade utgått denna morgon.
»Åh, så förtjusande!» utropade Sadie muntert. »Jag har fått en åsna, som glider fram liksom på trissor, och sadeln är riktigt elegant. Har ni nånsin sett någonting så nätt som de där pärlorna och grannlåterna kring hennes hals? Ni måste sätta upp ett 'memo' in åsna, mr Stephens. Var inte det korrekt turistspråk?»
Stephens betraktade det vackra, livfulla, tjuvpojksaktiga ansiktet, som tittade fram under den koketta halmhatten, och han önskade, att han hade mod att säga henne på hennes eget språk, att hon själv var det mest förtjusande av allt. Men han var rädd för att hon möjligen kunde känna sig stött och göra slut på deras nuvarande angenäma förtrolighet, och hans komplimang upplöste sig därför i ett småleende.
»Ni ser så duktig ut», sade han.
»Nåja, hur skulle man väl kunna annat i den här härliga klara luften och den blå himmeln och den luckra gula sanden och en präktig åsna att rida på? Jag har allting i världen, som kan göra mig lycklig.»
»Allting?»
»Ja, allting jag nu för ögonblicket har något bruk för.»
