38
»Hur kunna rekryterna komma förbi dervischerna då?» frågade Headingly skarpt.
»Åh, det faller sig nog inte så svårt», sade monsieur Fardet och blinkade mot amerikanen.
»De äldre karlarna äro återstoder av de gamla svarta bataljonerna. Några bland dem tjänade under Gordon i Khartum och kunna uppvisa hans medalj. Av de övriga äro många desertörer från mahdins armé», sade översten.
»Nåja, så länge de inte behövas, se de ju riktigt eleganta ut i sina blå jackor», anmärkte miss Adams, »men om det blev något krakel, skulle vi nog önska, att de vore mindre prydliga men en smula vitare.»
»Det är jag inte så säker på, miss Adams», sade översten. »Jag har sett de där karlarna i fält, och jag försäkrar er, att jag har de högsta tankar om deras pålitlighet.»
»Ja, jag tar helst er försäkran utan bevis», sade miss Adams i en bestämd ton, som kom alla de andra att småle.
Dittills hade deras väg gått utmed floden, som till vänster om dem kom virvlande med djup och stark ström från katarakterna ovanför. Här och där bröts flodens framfart av ett svart och blankt stenblock, över vilket skummet yrde. Högre upp kunde inan se fallens vita glitter, och strandbankarna förvandlades till skrovliga bergklintar, som kröntes av en besynnerlig, utstående, halvcirkelformig klippa. Dragomanen behövde icke särskilt tala om, att detta var det mycket omtalade målet för deras utflykt. En lång, slät sträcka låg framför dem, och åsnorna tillryggalade den i trav. På andra sidan därom voro kringspridda klippor, svarta mot orangegul bakgrund; mitt ibland dem reste sig några avbrutna pelarskaft och en med inristningar betäckt mursträcka, grå och solid och mera liknande ett verk av naturen än av människohand. Den feta, skinande dragomanen hade stigit av sin åsna och stod där i sina kjolar och sin över-
