rock och väntade på, att eftersläntrarna skulle samlas omkring honom.
»Det här templet, mina damer och herrar», sade han med tonen av en auktionist, som ville sälja det till den högstbjudande, »är ett mycket vackert minnesmärke från adertonde dynastien. Här är Thotmes III:s inskriftstavla. Han pekade med sitt ridspö på de grova, djupa hieroglyferna på väggen ovanför honom. — »Han levde sexton hundra år före Kristus, och det här är gjort till minne av hans segerrika expition till Mesopotamien. Här ha vi hans historia från den tiden, då han var med sin mor, tills han återkommer med fångar bundna vid sin vagn. Här se vi honom krönt till härskare över Nedre Egypten, och här är Övre Egypten offrande offer åt guden Amnon-Ra till ära för hans seger. Här låter han föra fram sina fångar inför sig, och han högg av var och en hans högra hand. I det här hörnet se vi en liten hög — alltihop högra händer.»
»Åh, herre Gud, jag skulle då inte velat vara här på den tiden!» sade miss Adams.
»Här är ingenting förändrat», anmärkte Cecil Brown, »Österlandet är ännu Österlandet. Jag tvivlar inte på, att knappa hundra mil från det ställe, där ni nu befinner er …»
»Tyst!» viskade översten, och sällskapet flyttade sig utefter mursträckan, med uppåtvända ansikten och de väldiga hattarna i nacken. Solen bakom dem träffade med stickande glans det gamla grå murverket, kastade där de egendomliga svarta skuggorna av turisterna och blandade dem med de bistra, kroknästa, bredaxlade krigarna och de besynnerliga, stela gudabelätena, som voro inristade därpå. Pastor John Stuarts från Birmingham breda skugga suddade ut både den hedniske kungen och den gud han tillbad.
»Vad är det där?» frågade han med sin dästa röst och pekade med sin gula käpp från Assuan.
