42
hela den långa vägen från Amerika för att få se pyramiden och, då man står ovanför den, inte har någonting bättre att ta sig till än att sparka en arab!»
Oxfordmannen skrattade på sitt sakta, trötta sätt.
»Nu ge de sig av igen», sade han, och de båda herrarna skyndade sig att intaga sina platser i sista ledet av den löjliga processionen.
Deras väg gick nu mellan stora, kringströdda klippblock och mörka, steniga kullar. En smal stig slingrade sig ut och in bland klipporna. Bakom dem stängdes utsikten av liknande höjder, svarta och fantastiska, som sågo ut som slagghögarna utanför en gruva. Tystnad sänkte sig över det lilla sällskapet, och till och med Sadies glada ansikte återspeglade naturens strävhet. Eskorten hade nu slutit sig till dem och marscherade bredvid dem; det lösa svarta gruset gnisslade under deras steg. Överste Cochrane och Belmont redo fortfarande bredvid varandra i spetsen.
»Vet ni, Belmont», sade översten med låg röst, »ni finner mig kanske narraktig, men jag tycker inte om den här lilla utflykten.»
Belmont lät höra ett kort brummande skratt.
»Den föreföll alldeles i sin ordning i Koroskos salong, men nu då vi äro här, förefaller det hela onekligen en smula äventyrligt», sade han. »Men i alla fall göres, som ni vet, en utflykt hit varje vecka, och ännu har aldrig någonting gått illa.»
»Jag frågar inte efter faror då jag är i krig», svarade översten. »Då är det något, som skall så vara och som hör till yrket. Men då man har damer med sig och en sådan hjälplös hop som den här, då blir det verkligen förfärligt. Det är naturligtvis hundra chanser mot en, att vi inte ha någonting att frukta, men om någonting skulle inträffa — nej, jag törs inte ens tänka på det. Det märkvärdigaste är deras fullkomliga omedvetenhet om att det kan vara någon fara.»
