darna tycka de också mycket om. Om ni nu vilja vara goda och vända er om, skall jag också förklara vad vi se på andra sidan.»
Det var en utsikt, som man hade svårt för att glömma, då man en gång sett den. En sådan sträcka av vild och ohjälplig ödemark kunde snarare ha varit en del av någon kallnad och utbränd planet än av vår bördiga och välsignade jord. Den bredde ut sig i oändlighet och dog bort i ett mjukt, violett dis långt, långt i fjärran. I förgrunden var sanden bjärt guldgul och verkade rent av bländande i solskenet. Här och där i ett spritt led stodo de sex pålitliga negersoldaterna, orörligt stödda på sina gevär, och var och en av dem kastade en skugga, som såg lika solid ut som han själv. Men bortom denna gyllene slätt sträckte sig en låg rad av de svarta slagghögarna, åtskilda av slingrande gula sanddälder. Över dessa reste sig högre och mera fantastiskt formade kullar, och dessa dominerades i sin tur av andra, som tittade över varandras axlar, tills de bländades av det violetta diset i fjärran. Ingen av dessa kullar var särdeles hög — några hundra fot allra mest — men deras skrovliga, sågtandade kammar och deras branta, solstekta stup gåvo dem en egendomligt vild karaktär.
»Den libyska öknen», sade dragomanen med en stolt åtbörd. »Den största öken i världen. Antag att ni färdades rakt västerut härifrån och varken tog av åt norr eller söder, skulle de första hus ni träffade på vara i Amerika. Det gör er hemsjuk, miss Adams, tror jag?»
Men den amerikanska gamla ungmön hörde icke på honom, hennes uppmärksamhet var fäst på Sadie, som hade fattat henne i armen med ena handen och med den andra pekade över öknen.
»Om inte det där är pittoreskt, så vet inte jag!» utbrast hon, och hennes vackra ansikte lågade av sinnesrörelse. »Se då, mr Stephens! Det var det enda, som fattades, för att det skulle bli riktigt storartat. Se då på
