IV.
ÖVERFALL
»Vad är meningen med det här, Mansur?» skrek Belmont barskt. »Vad är det där för människor, och varför står ni och stirrar som om ni vore från era sinnen?»
Dragomanen gjorde en ansträngning för att behärska sig och slickade sina torra läppar, innan han svarade.
»Jag vet inte, vilka de äro», sade han med darrande röst.
»Vilka de äro?» utropade fransmannen. »Det syns nog, vilka de äro. Det är beväpnade män på kameler, ababdeer, bischariner, med ett ord, beduiner, sådana som regeringen använder vid gränsen.»
»Kanske har han rätt, Cochrane», sade Belmont och såg frågande på översten. »Varför skulle det inte kunna vara som han säger, varför skulle inte de där kunna vara vänskapligt sinnade trupper?»
»Det finns inga vänskapligt sinnade trupper på den här sidan floden», sade översten vresigt; »det är jag fullkomligt säker på. Vad tjänar det till att överskyla sanningen? Vi måste bereda oss på det värsta.»
Men trots dessa hans ord stodo de orörligt stilla i en hopträngd grupp och stirrade ut över slätten. Deras nerver voro domnade genom den plötsliga skräcken, och för dem alla tedde sig det hela som en drömscen, obestämd, opersonlig, overklig. Männen på kamelerna hade ström-
