48
mat ut från ett bergpass, som låg på ett avstånd av ungefär en engelsk mil, på sidan om den väg turisterna hade färdats. Deras reträtt var därför fullkomligt avskuren. Att döma av dammet och tågets längd såg det ut att vara en hel armé, som drog fram mellan kullarna; ty sjuttio män på kameler upptaga en ansenlig sträcka. Då de hade kommit ut på sandslätten, slöto de långsamt upp på front, och vid den gälla signalen av ett horn travade de sedan framåt på ett led, så att alla de brokiga figurerna svängde av och an och sanden stod som ett gult moln efter kamelernas klövar. I samma ögonblick skyndade de sex svarta soldaterna med i handen gevär att lämna sin långa frontställning och döko ned som övade tiraljörer bakom klipporna på kullens sida.
Nu försvann plötsligt turisternas slöa häpnad och efterträddes av en vild men vanmäktig energi. De rände omkring på bergplatån med planlös, fjollig beskäftighet som skrämda höns på en bakgård. De kunde icke förmå sig att erkänna, att det icke fanns någon möjlighet för dem att undkomma. Om och om igen rusade de fram till kanten av den stora klippa, som höjde sig från flodstranden, men till och med de yngsta och djärvaste av dem skulle aldrig ha kunnat gå utför den. De båda damerna klängde sig fast på var sin sida av den darrande Mansur med en känsla av, att han var officiellt ansvarig för deras säkerhet. Då han rände av och an i sin förtvivlan, fladdrade hans och deras kjolar om varandra. Stephens, juristen, höll sig tätt intill Sadie Adams och mumlade mekaniskt: »Var inte orolig, miss Sadie, var inte alls orolig!» fastän hans egna lemmar skälvde av oro. Monsieur Fardet sprang omkring med gutturalt skorrande r och arga blickar på sina följeslagare, liksom om de på något sätt hade förrått honom, medan den feta prästen stod där med uppslagen parasoll och stirrade idiotiskt med stora, förskrämda ögon på kamelmännen. Cecil Brown snodde sina små prydliga mustascher
