och såg blek ut, men med förakt i blicken. Översten, Belmont och den unge Harvardmagistern voro de tre kallblodigaste och rådigaste medlemmarna av sällskapet.
»Bäst att vi hålla tillsammans», sade översten. »Vi kunna inte komma undan, så att det är bäst att vi hålla ihop.»
»De ha gjort halt», sade Belmont.
»De söka få en överblick av oss. De veta mycket väl, att vi inte kunna undkomma, så att de göra sig inte någon brådska. Jag vet sannerligen inte vad vi ska göra.»
»Om vi skulle gömma damerna?» föreslog Headingly. »De kunna inte veta hur många vi äro. När fienden tagit oss, kunna damerna lämna sitt gömställe och taga sig tillbaka till ångbåten.»
»Ypperligt!» utropade överste Cochrane. »Ypperligt! Den här vägen, miss Adams — för hit damerna, Manmur. Det är inte ett ögonblick att förlora.»
Det fanns en del av platån, som var osynlig från slätten, och där byggde de med feberaktig brådska ett litet kummel. Det låg många skifferartade stenhällar runt omkring, och det tog icke lång tid att ställa upp de största av dem mot en klippa, så att de bildade en sluttande framvägg, och sedan resa upp två stenhällar till sidoväggar. Stenblocken hade samma färg som klippan, så att vid hastigt påseende var gömstället knappast synligt. De båda damerna trängdes in där och hukade sig ned tillsammans, Sadie med armarna om sin tant. Då de väl hade fått dem instängda, kunde männen med lättare hjärta iakttaga vad som försiggick. I detsamma hörles den skarpa knallen av ett skott från eskorten, åtföljt av ett till och ännu ett, men dessa enstaka skott drunknade i det ihållande smattrandet av en oregelbunden salva från slätten, och luften var full av kulornas vinande. Alla turisterna hukade sig ned bakom klipporna utom fransmannen, som fortfor att gå omkring förargad och slå sig på solhatten med knytnäven. Belmont
