och Cochrane kröpo ned till sudanessoldaterna, som sköto långsamt och stadigt med geväron vilande på klippblocken framför sig.
Araberna hade gjort halt på ungefär fem hundra meters avstånd, och av deras makliga rörelser syntes, att de mycket väl visste, att det var omöjligt för främlingarna att undkomma. De hade gjort halt för att övertyga sig om deras antal, innan de ginge anfallsvis till väga. De flesta av dem sköto från kamelryggarna, men några hade stigit av och knäböjde här och där som små glänsande vita punkter mot den guldgula bakgrunden. Deras skott kommo än enstaka i hastiga, skarpa knallar, än i en dånande salva med ett ljud, som då en pojke drar sin käpp utefter ett järnstaket. Det surrade kring berget som en bikupa, och kulorna slogo mot stenarna med ett skarpt, smällande ljud.
»Ni gör orätt i att onödigt blottställa er», sade Belmont och drog överste Cochrane bakom ett stort, skrovligt stenblock, som redan utgjorde skydd för tre av sudaneserna.
»En kula är det bästa vi ha att hoppas på», sade Cochrane bistert. »En sådan fördömd narr jag var, Belmont, som inte protesterade kraftigare mot den här löjliga expeditionen! Jag förtjänar vad jag får, men det är synd om de här stackars varelserna, som aldrig vetat vad fara vill säga.»
»Det finns väl ingen hjälp för oss?»
»Inte den minsta.»
»Tror ni inte, att det här skjutandet kan locka hit trupper från Halfa?»
»De höra det inte. Det är dryga sex mil härifrån till ångaren, och därifrån till Halfa är det ytterligare fem.»
»Men om vi inte komma tillbaka, skall ångaren göra allarm.»
»Och var finnas vi då?»
