Sida:Mysteriet i öknen 1915.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs

54

röda turbaner visade sig och försvunno, medan de kravlade över stenarna. Utan att lossa ett skott eller stanna ett ögonblick rusade de fram över de tre svarta soldaterna, dödade en av dem, trampade ned de två andra under sina snabba fötter och störtade upp på platån, där ett oväntat motstånd hejdade dem ett ögonblick.

Tryckta intill varandra hade turisterna var och en på sitt sätt avvaktat arabernas ankomst. Översten stod med händerna i byxfickorna och försökte vissla med sina torra läppar. Belmont lade armarna i kors och stödde sig mot en klippa, med en bister min i sitt mulna ansikte. Cecil Brown stod där rak i ryggen och fingrade nervöst på sina små prydliga uppåtvridna mustaschspetsar. Monsieur Fardet brummade över sin sårade armled. Mr Stephens skakade i dyster vanmakt långsamt på huvudet, en levande inkarnation av prosaisk lag och ordning. Mr Stuart stod ännu med parasollen över sig, utan något uttryck i sitt tjocka ansikte eller sina stirrande bruna ögon. Headingly låg med sitt likbleka ansikte orörligt vilande på stenarna; hans solhatt hade fallit av, och han såg nästan ut som en gosse med sitt toviga gula hår och sitt omarkerade släta ansikte. Dragomanen satt på en sten och lekte nervöst med sitt ridspö. Så funno araberna dem, då de kommo upp på kullens topp.

Men just som den främste av dem rusade fram för att bära hand på dem, hejdades de av en oväntad händelse. Alltsedan dervischerna först visade sig hade den tjocke prästen från Birmingham sett ut som en person i stelkramp; han hade varken rört sig eller talat. Men nu vaknade han plötsligt upp till ivrig och hjältemodig energi. Antingen det var rådslans vansinne eller något från förfäder nedärvt bärsärkablod, som plötsligt började sjuda i hans ådror, nog av, han bröt ut i vilda skrik, ryckte till sig en käpp och slog till vänster och höger bland araberna med ett raseri, som överträffade deras eget. En person, som har hjälpt till att sätta upp denna