berättelse, har antecknat, att bland alla de bilder, som bränt sig in i hans hjärna, är ingen så tydlig som av denne man, med det breda ansiktet skinande av svett och den tjocka kroppen dansande omkring i klumpig vighet, medan han utdelade sina slängar mot de tjutande, tillbakaryggande vildarna. Då blixtrade en spjutspets fram bakom en klippa, med ett hastigt, otäckt, uppåtriktat kast, prästen föll framstupa, och horden störtade fram över honom för att gripa sina försvarslösa offer. Knivar glänste för deras ögon, omilda händer grepo dem om handleden och strupen, och så knuffades och släpades de med brutalt våld utför den branta, slingrande stigen till det ställe, där kamelerna väntade. Fransmannen viftade med sin osårade hand, medan han gick, och ropade: »Vive le khalife! Vive le mahdi!» tills en kolvstöt bakifrån bragte honom till tystnad.
Och nu föstes de tillsammans nedanför Abusirklippan, dessa moderna typer, som hade fallit i det sjunde århundradets omilda grepp — ty utom skjutvapnen i deras händer var det ingenting, som skilde dessa män från de ökenkrigare, som först tågade ut från Arabien under halvmånens fana. Österlandet förändras ej, och de på plundringståg stadda dervischerna voro icke mindre tappra, grymma och fanatiska än deras förfäder. De stodo i en krets, stödjande sig på sina gevär och spjut och med triumferande blickar betraktande den upprörda skaran av fångar. De voro klädda i någonting liknande uniform, med röda turbaner lindade om halsen likaväl som om huvudet, så att de grymma ansiktena tittade fram ur en röd infattning, gula, ogarvade skor och vita tuniker med insydda fyrkantiga bruna lappar. Alla hade bössor, och en bar ett litet signalhorn över axeln. Halva antalet utgjordes av negrer, präktiga, muskulösa karlar med lemmar som en Herkules av gagat; den andra hälften bestod av baggaraaraber, småväxta, bruna och seniga, med små, ondskefulla ögon och tunna, grymma läp-
