56
par. Även anföraren var en baggara, men han var resligare än de andra, med svart skägg, som räckte med på bröstet, och ett par hårda, kalla ögon, som blänkte som glas under hans tjocka, svarta ögonbryn. De voro nu riktade på fångarna, och hans ansikte var allvarligt och tankfullt. Mr Stuart hade kastats omkull, hans hatt var borta, hans ansikte lågade ännu av vrede, och hans byxor klibbade på ett ställe fast vid benet. De två överlevande sudaneserna, med blodfläckar i sina svarta ansikten och på sina blå rockar, stodo där tysta och avvaktande på sidan om denna skara av förtvivlade, olyckliga människor.
Anföraren stod under några minuter och strök sitt svarta skägg, under det hans grymma ögon blickade från det ena till det andra bleka ansiktet utefter ledet av hans olyckliga fångar. Med barsk, befallande röst sade han därpå någonting, som förmådde dragomanen Mansur att träda fram med krökt rygg och bönfallande utsträckta händer. Turisterna hade alltid funnit någonting komiskt i denna flaxande kjol och den korta koftan över den; men nu, i middagssolens brand, med alla dessa ansikten runt omkring, ökade de endast uppträdets groteska fasa. Dragomanen bugade sig om och om igen som en otymplig marionett, och då anföraren stötte fram ett par snäva ord, föll han plötsligt på ansiktet, gued pannan mot sanden och slog den med flata händerna.
»Vad är meningen, Cochrane?» frågade Belmont. »Varför gör han sig till ett åtlöje på det där sättet?»
»Så vitt jag kan förstå, är det förbi med oss», svarade översten.
»Men det är ju orimligt!» utropade fransmannen häftigt. »Varför skulle de där människorna vilja göra mig något ont? Jag har aldrig gjort dem något orätt, tvärtom, jag har alltid varit deras vän. Om jag bara kunde tala med dem, skulle jag nog få den att begripa det. Hallå, dragoman, Mansur!»
