Monsieur Fardets häftiga åtbörder drogo baggarachefens hemska ögon på honom. Han gjorde åter en kort fråga, och Mansur, som låg på knä framför honom, besvarade den.
»Säg honom, att jag är fransman, dragoman. Säg honom, att jag är en vän till kalifen. Säg honom, att mina landsmän aldrig haft något gräl med honom, utan att hans fiender även äro våra.»
»Chefen frågar, vilken religion ni bekänner er till», sade Mansur. »Kalifen, säger han, behöver inte någon vänskap av de otrogna.»
»Säg honom, att i Frankrike anse vi alla religioner lika goda.»
»Chefen säger, att endast en hädisk hund och sonen av en hund kan säga, att alla religioner äro lika goda. Han säger, att om ni verkligen är en vän av kalifen, skall ni på fläcken bli en trogen bekännare av koranen. Om ni vill gå in på det, vill han å sin sida lova att skicka er levande till Khartum.»
»Och eljest?»
»Blir i behandlad som de andra.»
»Hälsa då herr chefen från mig och säg honom, att fransmän inte bruka låta tvinga sig att byta om religion.»
Chefen sade några ord och vände sig därpå om för att rådgöra med en kortväxt, undersätsig arab, som stod tätt bakom honom.
»Han säger, monsieur Fardet», sade dragomanen, »att om ni säger något mera, skall han göra er till en ho för hundarna att äta ur. Säg ingenting, som retar honom, sir, ty han håller nu på och talar om vad vårt öde skall bli.»
»Vem är han?» frågade översten.
»Det är Ali Wad Ibrahim, densamme som gjorde ett plundringståg i fjol och dödade allesammans i den nubiska byn.»