58
»Jag har hört talas om honom», sade översten. »Han har namn om sig att vara den djärvaste och mest fanatiske av alla kalifens anförare.»
De två araberna hade samtalat i den allvarliga, återhållsamma ton, som är så egendomlig hos dessa söderns barn. Nu vände de sig till dragomanen, som ännu knäböjde på sanden. De ansatte honom med frågor, i det de pekade än på den ene, än på den andre av fångarna. Därpå överlade de ännu en gång och sade slutligen någonting till Mansur med en föraktfull handrörelse, som antydde, att han kunde meddela det till de andra.
»Gudskelov, mina herrar, jag tror, att vi nu äro räddade», sade Mansur, i det han torkade bort sanden, som hade fastnat på hans svettiga panna. »Ali Wad Ibrahim säger, att ehuru en profetens son endast borde traktera en otrogen med sin svärdsegg, är det kanske till större fördel för Omdurmans härskare att få det guld, som era anhöriga skola betala för er. Till dess det kommer, ska ni arbeta som kalifens slavar, såvida han inte besluter sig för att låta avrätta er. Nu måste ni stiga upp på reservkamelerna och rida med truppen.»
Chefen hade väntat på dessa förhandlingars slut. Nu gav han en kort befallning, och en neger trädde fram med ett långt, mörk färgat svärd i handen. Dragomanen gav till ett pip som haren, då han får se en vessla, och kastade sig åter ned på sanden.
»Vad är det fråga om, Cochrane?» frågade Cecil Brown, ty översten, son hade tjänat i orienten, var den ende av turisterna, som hade en hum om arabiskan.
»Så vitt jag förstår, säger han, att det ingenting tjänar till att behålla dragomanen, ty ingen skulle bry sig om att betala lösen för honom, och han är för fet för att bli en duglig slav.»
»Stackars sate!» utropade Brown. »Hör på, Cochrane, säg till dem att släppa honom. Vi kunna inte låta honom bli slaktad på det där sättet inför våra ögon. Säg
