dem, att vi ska skjuta ihop pengarna. Jag ansvarar för vilken rimlig summa som helst.»
»Vi förbinda oss att gemensamt betala skälig gottgörelse», sade juristen. »Om jag hade papper och penna, skulle jag på ett ögonblick sätta upp det, och chefen kunde lita på, att det skulle vara i fullkomligt laga och giltig form.»
Men överstens arabiska var otillräcklig, och Mansur själv var för vettskrämd för att förstå det anbud man gjorde honom. Negern såg frågande på chefen, därpå höjdes hans långa svarta arm, och svärdet ven över hans axel; men dragomanen hade ropat något, som hejdade hugget och lockade chefen och hans närmaste man fram till honom med ett nytt intresse i sina svartmuskiga ansikten. Även de andra skockade sig tillsammans och bildade en tät krets omkring mannen, som bönfallande krälade i stoftet.
Översten hade icke förstått denna plötsliga ändring, icke heller de andra kunde fatta anledningen därtill, endast Stephens fick av en instinkt en ögonblicklig, förfärlig aning.
»Skurk!» skrek han ursinnigt. »Håll munnen, din eländiga usling! Hellre dö — tusen gånger hellre dö!»
Men det var för sent, och de förstodo redan alla den nedriga plan, varigenom den fege hoppades rädda sitt liv. Han tänkte förråda kvinnorna. Man såg chefen med en tapper mans uttryck av förakt i sitt stränga ansikte göra en stolt samtyckande åtbörd, och därpå talade Mansur ivrigt, i det han pekade uppåt kullen. På ett ord av baggarahövdingen störtade ett dussin av truppen uppför stigen och försvunno uppe på kullens topp. Därpå hördes ett gällt skrik, ett ohyggligt skrän av överrumpling och skräck, och i nästa ögonblick blevo rövarne åter synliga, släpande kvinnorna med sig. Sadie med sina unga raska lemmar höll jämna steg med dem, under det de sprungo utför sluttningen, och ropade över sin axel
