62
som låg i deras kamelers tröghet. Under skrik av männen och bölande av kamelerna tvingades nu dessa på benen, och det långa stretande tåget satte sig i rörelse, med ryggen vänd mot floden och ansiktet mot det glittrande, violetta diset, som insvepte den ofantliga, sköna, skräckinjagande öknen med sina tigerränder av svarta klippor och gyllene sand.
Ingen av de vita fångarna, med undantag av överste Cochrane, hade någonsin förr suttit på en kamel. Då de tittade ned, tyckte de, att avståndet till marken var förskräckligt, och de besynnerliga gungande rörelserna jämte sadelns osäkerhet skrämde dem och skaffade dem kväljningar. Men bristen på yttre bekvämlighet glömdes helt och hållet i stormen av bittra tankar inom dem. Vilken avgrund gapade icke mellan deras gamla och deras nya liv! Och ändå, huru korta voro icke tiden och rummet, som skilde dem ät! För mindre än en timme sedan hade de stått på toppen av denna klippa och skrattat och pratat eller knotat över hettan och flugorna och tagit illa vid sig för små obehag. Headingly hade hållit ett hyperkritiskt föredrag över landskapets färgtoner. De kunde icke glömma hans egen färgton, där han nu låg med kinden mot den svarta stenen. Sadie hade pladdrat om dräkten från damskräddarna och parisiska garneringsgrannlåter. Nu klängde hon sig, halvt vansinnig, fast vid bommen på en träsadel, och för hennes fantasi stod självmordet som en röd hoppets stjärna. Humanitet, förnuft, skäl — allt var borta, endast det råa våldets förödmjukelser voro kvar. Och under allt detta låg därnere vid den andra klippudden deras ångare och väntade på dem — deras salong med det vita duktyget och de glittrande glasen, den senaste romanen och londontidningarna. Till och med den minst fantasirika av dem kunde se det så tydligt: det vita soltältet, mrs Schlesinger med sin gula solhatt, mrs Belmont, halvliggande i segelduksstolen. Där låg den nästan inom synhåll för
