Avenue och Tremonts presbyterinnska kyrka? Här satt hon nu uppretad på en kamel, med handen på en pistolkolv och inom sig övervägande det berättigade i ett mord. O, du lömska, illistiga, förrädiska liv, huru skola vi någonsin kunna lita på dig? Visa oss ditt hotfullaste ansikte, och vi kunna möta det, men det är, då du är som ljuvast och inställsammast, som vi ha mest att frukta av dig.
»I värsta fall, miss Sadie, kommer det endast att bli en fråga om lösen», sade mr Stephens talande mot sin egen övertygelse. »För övrigt befinna vi oss ännu alldeles inpå Egypten, långt ifrån dervischernas land. Det blir säkert en kraftig förföljelse. Ni får inte tappa modet, ni måste hoppas på det bästa.»
»Jag är inte rädd, mr Stephens», sade Sadie och vände mot honom ett likblekt ansikte, som motsade hennes ord. »Vi äro alla i Guds hand, och han skall säkert inte vara grym mot oss. Det är lätt att tala om att tro på honom, då allting går bra, men nu är den rätta prövostunden. Om han finnes däruppe i den blå himmeln …»
»Ja, det gör han», sade en röst bakom dem.
Det var prästen från Birmingham, som hade slutit sig till dem. Hans bundna händer klamrade sig fast vid sadeln, hans feta kropp svängde på ett farligt sätt från den ena sidan till den andra vid varje kamelens steg. Flugorna svärmade kring det blödande såret i hans ben, och den heta ökensolen brände hans bara huvud, ty han hade förlorat både hatt och parasoll under handgemänget. En börjande feber målade röda fläckar på hans fylliga bleka kinder och tände glans i hans bruna oxögon. Han hade alltid förefallit sina medresande som en tämligen plump och simpel person. Nu hade denna sorgens bittra läkedryck förvandlat honom. Han var renad, förandligad, upphöjd. Han hade fått en sådan lugn kraft, att de andra kände sig starkare, då de sågo på honom. Han talade om liv och död, om det närvaran-
