66
de och deras hopp för det kommande; och i deras olyckas svarta moln började visa sig en gyllene rämna eller ett par. Cecil Brown ryckte på axlarna, ty han kunde icke på ett ögonblick byta bort sitt livs övertygelser, men de andra, till och med Fardet, fransmannen, blevo rörda och styrkta. De togo alla av sig hattarna, då han bad. Därpå gjorde översten en turban av sin röda cummerbund[1] och påyrkade enträget, att mr Stuart skulle bära den. Med sin europeiska vardagsdräkt och sin prunkande huvudbonad liknade han en man, som har klätt ut sig för att roa barn.
Nu kom även törstens dova, oavlåtliga, olidliga plåga till den värkande tröttheten, som framkallades av kamelernas rörelser. Solen sken på dem med sina stickande strålar, som därpå studsade tillbaka från den gula sanden, och den stora slätten skimrade och glödde, tills det kändes, som om de redo över en avsvalnande yta av smält metall. Deras läppar voro sönderspruckna och förtorkade, deras tungor voro som läderbitar. De läspade så besynnerligt, då de talade, ty det var endast vokalljuden de kunde få fram utan ansträngning. Miss Adams hade låtit sitt huvud sjunka mot bröstet, och den stora hatten dolde hennes ansikte.
»Tant svimmar, om hon inte får vatten», sade Sadie.
»Ack, mr Stephens, finns det ingenting vi kunna göra?»
De närmast ridande dervischerna hörde alla till baggarastammen, utom en neger, en klumpig figur med koppärrigt ansikte. Uttrycket i hans drag föreföll godmodigt i jämförelse med hans arabiska kamraters, och Stephens dristade sig att vidröra hans armbåge och peka först på hans vattensäck och sedan på den utmattade damen. Negern skakade häftigt på huvudet, men kastade samtidigt en menande blick på araberna, som om han velat säga, att om det inte hade varit för dem, skulle
- ↑ En slags hinduisk gördel.
