68
Belmont anställde en beräkning av saken på sitt tröga och betänksamma sätt.
»Det var vid tolvtiden vi voro på berget», sade han. »Man skulle bli orolig på ångbåten, om vi inte hade kommit tillbaka klockan två …»
»Ja», avbröt översten, »det skulle bli vår lunchtimme. Jag kommer ihåg, att jag sade till om, att då jag kom tillbaka, ville jag ha … O, min Gud, det är bäst att inte tänka på det!»
»Kaptenen var en sömnig gammal kruka», återtog Belmont, »men jag har absolut förtroende för min hustrus raskhet och beslutsamhet. Hon har nog inte givit sig, förrän man gjort allarm. Antag, att de vände om två och trettio, då skulle de vara vid Halfa klockan tre, ty de hade strömmen med sig. Hur lång tid sade man, att det tar att få ut kamelkåren?»
»Låt oss säga en timme.»
»Och en timme för att få dem över floden. De skulle då ha varit vid Abusirklippan och tagit upp våra spår vid sextiden. Sedan är det en ren kapplöpningsfråga. Vi ha endast fyra timmars försprång, och somliga av kamelerna äro mycket uttröttade. Ännu kunna vi bli räddade, Cochrane!»
»Några av oss kanske. Inte väntar jag att få se prästen vid liv i morgon och inte miss Adams heller. Ingendera är skapad för sådana här saker. Vidare måste vi komma ihåg, att de där gynnarna ha för vana att mörda sina fångar, når de se, att det finns en utsikt för dem att undkomma. Hör på, Belmont, ifall ni kommer tillbaka till England och inte jag, skall ni vara god och ordna en inteckningsaffär åt mig.»
De fortsatte ritten tätt intill varandra, fördjupade i affärens detaljer.
Den vänlige negern, som hade talat om sig själv såsom Tippy Tilly, hade lyckats smyga ett i vatten doppat tygstycke i mr Stephens’ hand, och miss Adams hade
