fuktat sina läppar därmed. Till och med dessa få droppar hade givit henne nya krafter, och nu, då den första förkrossande skräcken hade gått över, började hennes sega, spänstiga yankeenatur åter ta ut sin rätt.
»De här människorna se inte ut som om de ville göra oss något ont, mr Stephens», sade hon. »Jag tror bestämt, att de ha en religion, sådan den nu är, och att vad som är synd för oss också är synd för dem.»
Stephens skakade tyst på huvudet. Han hade sett åsnepojkarnas död, men det hade icke hon.
»Kanske äro vi sända för att leda dem in på en bättre väg», sade den gamla damen, »kanske äro vi särskilt kallade till att verka gott bland dem.»
Hade det icke varit för den oro hon kände för sin brorsdotters skull, skulle hon ha varit i stånd att triumfera över utsikten att få evangelisera Khartum och förvandla Omdurman till en liten väl dränerad och med breda avenyer försedd kopia av en stad i Nya England.
»Vet ni vad jag tänker på hela tiden?» sade Sadie. »Ni kommer ihåg templet, som vi sågo — när var det? Kors, det var ju i morse!»
Alla tre uppgåvo ett utrop av förvåning. Ja, det var verkligen i morse, men det föreföll dem som en mycket, mycket avlägsen och dunkel händelse i deras liv, så ofantlig var förvandlingen, så nya och överväldigande de tankar, som hade kommit emellan. De redo tysta, uppfyllda av betraktelser över denna tidens sällsamma utvidgningsförmåga, tills slutligen Stephens påminde Sadie om, att hon icke hade talat till punkt.
»Javisst; det var inristningarna på tempelväggarna, som jag tänkte på. Kommer ni ihåg den ömkliga raden av fångar, som släpades fram till den store konungens fötter — hur eländiga de sågo ut bland krigarna, som ledde dem? Vem kunde tänka sig, att inom tre timmar samma öde skulle drabba oss? Och mr Headingly …»
Hon vände bort ansiktet och började gråta.
