»Lägg det inte så mycket på sinnet, Sadie», sade hennes tant; »kom ihåg vad pastorn sade alldeles nyss, att vi allesammans äro i Guds hand. Vart tror ni att vi ta vägen, mr Stephens?»
Den röda kanten av hans Bædeker stack ännu upp ur juristens ficka, ty deras tillfångatagare hade icke ansett det löna mödan att taga den. Han tittade ned på den.
»Om man bara låter mig behålla den här, skall jag se efter några saker, då vi rasta. Jag har en allmän föreställning om trakten, ty jag ritade en liten karta över den häromdagen. Floden rinner från söder till norr, så att vi måste nu färdas nästan rakt västerut. Jag förmodar, att de voro rädda att bli förföljda, om de hölle sig för nära Nilstranden. Jag kommer ihåg, att det finns en karavanväg, som löper parallellt med floden, ungefär sjuttio engelska mil inåt landet. Den passerar en rad av källor. Den mynnar ut vid Assiut, om jag minns rätt, på den egyptiska sidan. På andra sidan leder den bort till dervischtrakten, så att det är möjligt, att …»
Han avbröts av en högljudd, gäll röst, som plötsligt bröt ut i en ström av brådstörtade ord, ord utan mening, som ivrigt slungade ut vredgade utrop och dåraktiga upprepningar. Den röda färgen på mr Stuarts kinder hade mörknat till purpur, hans ögon voro uttryckslösa men lyste som glödkol, och han pladdrade, pladdrade hejdlöst, medan han fortsatte sin ritt. Ömsinta moder natur! Hon vill ej, att hennes barn skola misshandlas alltför grymt. »Detta är för mycket, säger hon, »det sårade benet, de spruckna läpparna, det ångestfulla, trötta sinnet. Gå bort för en stund, själ, tills din kropp blir en lämpligare bostad.» Och så lockar hon själen in i feberyrselns Nirvana, medan de små cellarbetarna knåpa och knoga därinne för att få allting i bättre skick till själens hemkomst. Då man ser den slöja av grymhet, som naturen bär, skall man försöka titta genom den, och man uppfångar då
