Sida:Mysteriet i öknen 1915.djvu/75

Den här sidan har korrekturlästs
71

stundom skymten av ett mycket trevligt och vänligt ansikte där bakom.

Araberna sågo betänksamma ut vid detta plötsliga utbrott från prästmannen, ty det gränsade till vansinne, och vansinne är för dem någonting fruktansvärt och övernaturligt. En av dem red fram och talade med emiren. Då han kom tillbaka, sade han någonting till sina kamrater, och två av dem togo plats på ömse sidor om prästens kamel för att hindra honom att falla av. Den vänskapligt sinnade negern red fram till översten och viskade till honom.

»Vi komma snart att rasta, Belmont», sade Cochrane.

»Gudskelov! Då få vi kanske vatten. Så här kan det inte längre fortgå.»

»Jag har sagt till Tippy Tilly, att om han kan hjälpa oss, ska vi göra honom till en 'bimbaschi', då vi komma tillbaka till Egypten. Jag tror, att han är villig nog, om han bara hade någon förmåga … Nej men se, Belmont, bakom er, åt floden till!»

Deras väg, som hade gått över sandbeströdda höjder med skrovliga, svarta åsar, där man knappast kunde anse det möjligt för en kamel att klättra upp, vidgade nu ut sig till en hård, vågformig slätt, tjockt betäckt med runda kiselstenar och gående i böljor ända till de violetta bergen vid horisonten. De långa, bruna, kiselströdda kurvorna voro så regelbundna, att de liknade en jättelik flodvågs mörka dyningar. Här och där stack en liten rugge stripigt, grönt kamelgräs upp mellan stenarna. Bruna slätter och violetta berg det var allt vad de sågo framför sig. Bakom dem lågo de svarta, skrovliga klippor, mellan vilka de hade färdats, med orangegula sandsluttningar, och i fjärran utmärkte en smal grön rand flodens lopp.

Huru svalt och skönt tedde sig icke detta gröna i den nakna, ohyggliga vildmarken! Å ena sidan sågo de den höga klippan den fördömda klippan, som hade lockat