72
dem i fördärvet. På den andra sidan slingrade sig floden, och solen glittrade på vattnet. O, detta flytande glister därborta — och här hos dem de tilltagande animala kraven, de brutala inneboende behoven, som för ögonblicket roffade själen från dem alla! De hade förlorat anhöriga, hemland, frihet, allt, men det enda de kunde tänka på var vatten, vatten, vatten! Mr Stuart började i sin yra skrika efter apelsiner, och det var olidligt för dem att nödgas höra på honom. Endast den starke, härdade irländaren var höjd över detta kroppsliga behov. Detta flodglitter måste vara någonstädes nära Halfa, och hans hustru befann sig kanske just på detta vatten, som han såg. Han drog ned hatten över ögonen och red under dyster tystnad, bitande i sina tjocka, järngrå mustascher.
Solen sjönk långsamt mot väster, och deras skuggor började vandra framåt på den stig, där deras hjärtan ville gå. Det blev svalare, en ökenbris hade sprungit upp och drog viskande fram över den vågiga, steniga slätten. Emiren, som förde högsta befälet, hade låtit kalla till sig sin underbefälhavare, och de sågo sig omkring, beskuggande ögonen med handen, för att upptäcka något landmärke. Därpå syntes chefens kamel med ett belåtet grymtande liksom få sina knän avbrutna, därpå sina hasar och sänkte sig med tre besynnerliga ledbrutna knyckar, tills han låg med baken utsträckt på marken. Då varje efterföljande kamel kom fram till samma ställe, lade även han sig, tills de allesammans lågo utsträckta i en lang rad. Ryttarna hoppade av och bredde ut den hackade durrahalinen på tygskynken framför dem; ty ingen väluppfostrad kamel äter någonsin från bara marken. I deras milda ögon, deras lugna, stillsamma sätt att äta och i deras nedlåtande, tillgjorda manér låg det någonting, både kvinnligt och fint, som om ett sällskap siratliga gamla fröknar hade kommit tillsammans mitt inne i den libyska öknen.
