Man höll ingen vakt över fångarna, varken de manliga eller kvinnliga, ty huru skulle de kunna undkomma på den ofantliga slätten? Emiren kom fram till dem en gång och stod där och kammade ut sitt blåsvarta skägg med fingrarna och såg tankfullt på dem med sina mörka, hemska ögon. Miss Adams märkte med en rysning, att det alltid var på Sadie som hans blick vilade. Då han förstod deras nödställda belägenhet, gav han därpå en befallning, och en neger kom med en vattensäck, ur vilken han gav dem en halv bägare var. Vattnet var varmt och dyigt och hade lädersmak, men ack, huru härligt var det inte ändå för deras torra gommar! Emiren sade några korta ord till tolken och gick därpå sin väg.
»Mina damer och herrar», började Mansur med något av sitt gamla viktiga sätt; men en skarp blick från översten hejdade orden på hans läppar, och han började utbreda sig i långa, jämrande ursäkter för sitt handlingssätt.
»Vad kunde jag göra annat», gnällde han, »då jag hade kniven på strupen?»
»Ni kommer att få repet om halsen, om vi någonsin komma tillbaka till Egypten», brummade Cochrane ursinnig. »Emellertid …»
»Det är gott och väl, överste», avbröt Belmont; »men för vår egen skull borde vi väl ta reda på vad chefen sade.»
»Jag för min del vill inte ha någonting att göra med den där uslingen.»
»Det är väl ändå att gå för långt. Vi måste höra vad han har att meddela.»
Cochrane ryckte på axlarna. Försakelserna hade gjort honom retlig, och han måste bita sig i läppen för att återhålla ett skarpt svar. Han gick sin väg långsamt, med stram militärisk hållning.
»Vad sade han då? frågade Belmont och gav dragomanen en blick lika sträng som överstens.
