74
»Han tycks vara vid litet bättre lynne än förut. Han sade, att om han hade litet mera vatten, skulle ni få, men han har själv endast ett knappt förråd. Han sade, att i morgon komma vi till Selimales källor, och där får var och en fullt upp med vatten kamelerna också.»
»Sade han, hur länge vi skulle stanna här?»
»Mycket kort rast», sade han, >och sedan framåt! Ack, mr Belmont …»
»Håll munnen!» röt irländaren och började åter beräkna tid och avstånd. Om allt gick som han väntade, om hans hustru hade lyckats förmå den tröga kaptenen att ögonblickligen anmäla saken i Halfa, skulle deras räddare redan vara dem på spåren. Kamelkåren eller det egyptiska hästgardet skulle färdas bättre och snabbare vid månsken än på dagen. Han visste, att man i Halfa hade för vana att hålla minst en skvadron fullfärdig att ögonblickligen bryta upp. Han hade ätit middag i mässen, och officerarna hade berättat honom hur raskt de kunde rycka ut. De hade visat honom vattenläglarna och fodret, som lågo i beredskap vid varje djur, och han hade beundrat de fullständiga anordningarna, med föga tanke på den betydelse det framdeles kunde få för honom själv. Det skulle nu dröja minst en timme, innan karavanen bröt upp igen. Det var en ren timmes vinst. Kanske att följande morgon …
Här avbröts plötsligt hans tankegång på ett förfärligt sätt. Sprattlande som en galning visade sig översten på krönet av närmaste sluttning, med en arab hängande fast vid vardera handleden. Hans ansikte var purpurrött av raseri, och han ryckte och vred och slingrade sig under ursinniga ansträngningar att göra sig fri.
»Fördömda mördare!» skrek han, och då han såg de andra framför sig, ropade han: »Belmont, man har dödat Cecil Brown!»
Det hade gått till på följande sätt. Kämpande med sitt dåliga humör hade Cochrane gått över den närmaste
