Sida:Mysteriet i öknen 1915.djvu/79

75

kullen och träffat på några kameler i dälden nedanför och bredvid dem en liten skara vredgade, högröstade män. Brown var skarans medelpunkt, blek, med slö blick, uppåtvridna mustaschspetsar, och flegmatisk hållning som vanligt. Araberna hade undersökt hans fickor förut, men nu voro de beslutna att slita av honom alla hans kläder i hopp att finna någonting, som han hade gömt. En neger, ryslig att skåda, med silverringar i öronen, sladdrade och grimaserade rakt i ansiktet på den unga diplomaten. Översten tyckte, att det låg någonting heroiskt och nästan övermänskligt i detta bleka lugn och dessa uttryckslösa ögon. Hans rock var redan uppknäppt, och negerns stora svarta labb grep tag i halslinningen och slet sönder skjortan ända ned till midjan. Vid detta krasande ljud och vid beröringen av dessa grova fingrar slungade denna storstadsman, denna fulländade produkt av det nittonde århundradet, ifrån sig alla sitt livs traditioner och blev en vilde kämpande mot en vilde. Hans ansikte lågade, mungiporna drogos ned, han skar tänderna som en apa och hans ögon — de likgiltiga ögonen, som alltid blinkat så saktmodigt — spärrades upp och rullade vilt. Han kastade sig över negern och gav honom slag på slag i ansiktet, svaga men ilskna slag; han slog som en flicka, med krökt arm, och med flata handen. Karlen ryggade tillbaka ett ögonblick, skrämd av detta plötsliga, vilda vredesutbrott. Därpå lät han med ett otåligt, morrande läte en kniv glida fram ur sin långa vida ärm och måttade ett hugg uppåt under den fäktande armen. Brown sjönk ner i sittande ställning och började hosta — hosta som då man har satt någonting i halsen, våldsamt, oupphörligt, krampaktigt. Därpå förvandlades vredens purpurrodnad till en flammig blekhet, hans strupe gav ifrån sig gurglande ljud, han lade handen över munnen och rullade över på sidan. Med ett rått, föraktfullt grymtande stack negern åter in kniven i ärmen, medan översten, som var utom sig av van-