76
mäktig vrede, greps av de kringstående och släpades, nu alldeles vild av raseri, tillbaka till det övriga sällskapet. Hans händer bundos med en kamelgrimma, och där låg han slutligen under bitter tystnad bredvid den feberyrande prästen.
Headingly var således borta, Cecil Brown var borta, och fångarnas bestörta blickar gingo från det ena bleka ansiktet till det andra och undrade, vilken man nästa gång skulle förlora av den sorglösa ryttarskara, som hade avtecknat sig så tydligt mot den blåa morgonhimmeln, sedd från däcksstolarna ombord på Korosko. Två på tio voro döda och en tredje vansinnig. Lustfärden nalkades sin höjdpunkt.
Fardet, fransmannen, satt där ensam med hakan stödd mot händerna och armbågarna på knäna, dystert stirrande ut över öknen, då Belmont plötsligt fick se honom rycka till och sätta upp huvudet som en hund, som hör främmande steg. Knytande händerna lutade han sig därpå fram och stirrade oavvänt bort mot de svarta bergen i öster, över vilka de hade färdats. Belmont följde hans blick, och — ja, ja, det var något, som rörde sig därborta! Han såg metall blänka och vita klädesplagg glänsa och fladdra. En av dervischernas utposter vände sin kamel två gånger som signal till fara och sköt av ett skott i luften. Ekot därav hade knappast dött bort, förrän alla araberna och negrerna sutto i sina sadlar. Ögonblicket därpå voro kamelerna på benen och satte sig långsamt i gång mot den punkt, där allarmsignalen hade givits. Flera beväpnade män omgåvo fångarna och lade in patroner i sina remingtongevär som en vink åt dem att hålla sig stilla.
»Det är, vid Gud, män ridande på kameler!» utropade Cochrane, och nu voro alla sorger glömda, och han ansträngde sina ögon för att riktigt få syn på nykomlingarna.
»De ha varit raskare än jag trodde», sade Belmont.
