»De äro här drygt två timmar innan vi med skäl kunde vänta dem. Hurra, monsieur Fardct, ça va bien, n'est-ce pas?»
»Hurra, hurra, merveilleusement bien! Vivent les anglais! Vivent les anglais!» tjöt den upphetsade fransmannen, då spetsen av en kolonn kamelryttare började slingra sig ut mellan klipporna.
»Hör på, Belmont», sade översten, »de här skurkarna komma säkert att vilja skjuta oss, om de se, att allt hopp för dem är ute. Håll er beredd att kasta er över den där enögda krabaten, så skall jag sköta den långa negern, om jag bara kan få mina armar lösa. Stephens, ni måste göra vad ni kan. Ni, Fardet, comprenez-vous? Il est nécessaire att göra de slynglarna oskadliga, innan de hinna skjuta oss. Ni, dragoman, säg till de bägge sudanesiska soldaterna, att de måste hålla sig färdiga … Men, men …» Hans ord dogo bort i ett mummel, och han sväljde ett par gånger. »Det är ju araber», sade han, och det lät som en annan röst.
Under hela denna bittra dag var detta det bittraste ögonblicket. Den lycklige pastor Stuart låg där på kiselstenarna, med ryggen stödd mot sin kamels sida, och skrattade hejdlöst åt något skämt, som de små cellarbetarna hade kommit över under sitt reparationsarbete. Hans feta ansikte var alldeles förvrängt och flottigt av skratt. Men de andra, huru bedrövade, huru dödligt bedrövade voro de icke allesammans! Kvinnorna gräto. Männen vände sig bort under en dov tystnad, som icke har några tårar. Monsieur Fardet föll framstupa och skakades av snyftningar.
Araberna sköto av sina gevär för att hälsa sina kamrater, och de andra travade på sina kameler över slätten och besvarade hälsningarna med att svänga sina gevär och lansar i luften. Det var en mindre talrik skara än den första — endast trettio man — endast trettio man men klädda i samma röda huvudbonad och storrutiga blusar. En av dem bar
