78
ett litet vitt banér med en purpurröd inskrift. Men det fanns hos dem någonting, som drog turisternas ögon och tankar bort från allting annat. Samma fruktan grep allas deras hjärtan, samma impuls höll var och en av dem tyst. De stirrade på en vaggande vit gestalt, som syntes halvt bland ökenkrigarnas led.
»Vad är det de ha mitt ibland sig?» ropade Stephens.
»Se, miss Adams! Det är bestämt en kvinna!»
Det var någonting på en kamel, men det var svårt att se, vad det var. Men plötsligt, då de två skarorna möttes, öppnades ryttarnes led, och man såg det tydligt.
»Det är en vit kvinna!»
»Ångbåten är tagen!»
Belmont uppgav ett rop, som överröstade allt annat.
»Norah, min älskling», skrek han, »tappa inte modet! Jag är här, och allt står bra till!»
