VI.
ETT SISTA VILLKOR
Korosko hade således blivit tagen, och de utsikter till räddning, varpå man hade räknat — alla de vackra beräkningarna av tid och avstånd — voro lika overkliga som den hägring, som skimrade vid horisonten. Ingen skulle göra allarm vid Halfa, förrän det befanns, att ångaren icke kom tillbaka på aftonen. Till och med nu, då Nilen endast syntes som ett smalt grönt band vid den avlägsnaste horisonten, hade antagligen förföljelsen ännu icke börjat. Man hade väl nu knappa hundra engelska mil till dervischområdet. Huru ringa voro icke då utsikterna till att de egyptiska trupperna skulle kunna hinna upp dem! De försjönko allesammans i tyst och dyster förtvivlan utom Belmont, som av vaktarna måste hindras från att ila till sin hustrus undsättning.
De båda trupperna av kamelryttare hade förenat sig, och araberna utbytte på sitt allvarliga och värdiga sätt hälsningar och erfarenheter, medan negrerna grinade, pratade och skreko med det sorglösa goda lynne, som icke ens koranen någonsin har kunnat utrota hos dem. Anföraren för de nykomna var en gråskäggig, utmärglad, asketisk gammal man med stor, krökt näsa, tvär och frånstötande i sitt sätt och med militärisk hållning. Dragomanen stönade, då han fick se honom, och slog jäm-
