80
merligt ihop händerna med en min, som då man finner bekymmer hopa sig på bekymmer.
»Det är emiren Abderrahman», sade han. »Nu är jag rädd att vi aldrig komma levande till Khartum.»
Namnet betydde ingenting för de andra, men överste Cochrane hade hört talas om honom som ett vidunder av grymhet och fanatism, en inbiten muselman av gamla stammen, en av dem som både slåss och predika och som aldrig tveka att tillämpa koranens grymma lärosatser ända in i deras yttersta konsekvenser. Han och emiren Wad Ibrahim hade en allvarlig överläggning, med sina kameler sida vid sida och de röda turbanerna lutade mot varandra, så att det svarta skägget blandade sig med det vita. Därpå vände sig båda om och stirrade länge på den stackars modlösa skaran av fångar.
»Vem är den där vackra gamla herrn med det vita skägget?» frågade miss Adams, som först av alla hämtade sig från den bittra missräkningen.
»Det är deras anförare nu», svarade Cochrane.
»Ni menar väl inte, att han tar kommandot över den andre?»
»Jo», sade tolken; »han är nu den förnämste av dem alla.»
»Nå, det är bra för oss. Han påminner mig om församlingsföreståndaren Mathews i presbyterianska kyrkan på pastor Scotts tid. I alla händelser vill jag hellre vara i hans våld än i den där svarthåriges med rovdjursögonen. Sadie, min unge, känner du dig inte bättre nu, sedan det blivit svalare?»
»Jo, tant lilla; var inte orolig för min skull. Hur är det med dig själv?»
»Jo, jag är verkligen starkare än förut. Jag föregick med dåligt exempel nyss, Sadie, men jag blev alldeles vettskrämd, för det kom så plötsligt … och då jag tänkte på vad din mor, som anförtrott dig åt mig, skulle säga. Herre min skapare, det kommer att stå långa artiklar i
