82
till mr Headingly och mr Brown; och den stackars mr Stuart — i vilket ömkligt tillstånd han befinner sig!»
»Headingly och Brown ha slutat sina lidanden», svarade hennes man. »Du vet inte hur många gånger jag har tackat Gud i dag, Norah, att du inte var med oss. Och här är du nu i alla fall!»
»Var skulle jag väl vara, om inte vid min makes sida? Jag vill mycket, mycket hellre vara här än i säkerhet i Halfa.»
»Ha några underrättelser skickats till staden?» frågade översten.
»En båt kom undan. Mrs Schlesinger och barnet och sköterskan voro i den. Jag var nere i min hytt, då araberna kommo rusande mot fartyget. De, som voro på däck, hunno undan, ty båten låg vid sidan. Jag vet inte, om någon blev träffad då araberna sköto efter dem.»
»Gjorde de det?» utropade Belmont triumferande, ty hans mottagliga irländska natur uppfångade ögonblickligen varje solglimt. »Då ska vi ta mig tusan ännu få bukt på dem, ty garnisonen måste ha hört skotten. Vad tror ni, Cochrane? De måste med full fart ha varit på våra spår nu under fyra timmar. I vilken minut som helst kunna vi få se en brittisk officers vita hjälmslöja sticka upp över den där kullen.»
Men missräkningen nyss hade gjort översten kall och klentrogen.
»De behöva inte komma alls, om inte de komma manstarka, sade han. »De här karlarna äro utvalt folk med skickliga anförare, och här på sin egen mark låta de inte slå sig så lätt …»
Han tystnade plötsligt och såg på araberna.
»Sannerligen», sade han, »det här är en syn, som är värd att ses!»
Den stora röda solen hade med halva sin skiva glidit ned bakom den violetta töckenbanken vid horisonten. Det var arabernas bönestund. En äldre och mera lärd civi-
