84
anden sjunga inom dem, och de bestego sina kameler med någon liten känsla av det romantiska i sin belägenhet. Mr Stuart låg kvar på marken och jollrade, och araberna gjorde sig inga ansträngningar att lyfta upp honom i sadeln. Hans breda, vita, uppåtvända ansikte skinrade i det tilltagande mörkret.
»Hallå, dragoman, säg till dem, att de inte glömma mr Stuart!» ropade översten.
»Tjänar ingenting till», sade Mansur. »De säga, att han är för fet och att de inte vilja föra honom med sig längre. Han kommer i alla fall att dö, och varför skulle de då ha besvär med honom?»
»Inte ta honom med!» skrek Cochrane. »Då dör han ju av hunger och törst. Var är emiren? Hej!» ropade han, då den svartskäggige araben gick förbi, med samma ton, som han brukade använda till en lat åsnedrivare.
Arabchefen värdigades icke svara honom, utan sade något till en av bevakningen, som stötte sin gevärskolv i överstens sida. Den gamle krigaren föll framstupa kippande efter andan och red vidare halvt sanslös, hakande sig fast vid sadelknappen. Damerna började gråta, och männen mumlade svordomar och knöto händerna och vredo sig i det helvete av vanmäktig vrede, där det brutala våldet regerar utan att möta något hinder eller ens några invändningar. Belmont grep i höftfickan efter sin lilla revolver, men erinrade sig därpå, att han hade givit den till miss Adams. Om hans hand hade träffat på den, skulle det, så upphetsad som han var, ha varit detsamma som emirens död och blodbad på hela sällskapet. Medan de nu redo vidare, sågo de framför sig ett av den egyptiska öknens sällsammaste fenomen, fastän misshandeln mot deras kamrat icke gjorde dem vid humör att uppskatta dess skönhet. Då solen sjunkit, hade horisonten förblivit av en gråviolett färg. Men nu började den ljusna och klarna, till dess ett slags egendomlig, falsk dagning uppstod, och det såg ut som om en dall-
