rande sol kom tillbaka samma väg som den nyss hade gått. En rosenröd slöja hängde över västern, med de finaste sjögröna färgskiftningar utefter den övre kanten. Långsamt bleknade dessa färger åter till blygrått, och natten var inne. Det var endast tjugufyra timmar sedan de sutto i sina tältstolar och diskuterade politik i stjärnljuset på Koroskos akterdäck, och bara tolv timmar sedan de åto frukost där och sedan begåvo sig ut, friska och krya, på sin sista lustresa. Vilken värld av nya intryck hade icke kommit över dem sedan dess! Hur brutalt hade de icke blivit ryckta ur sin sorglösa säkerhet! Samma tindrande silverstjärnor, som de hade betraktat natten förut, samma smala månskära men de själva, vilken avgrund låg icke mellan deras förra yppiga liv och det nuvarande!
Den långa raden av kameler gled ljudlöst som andar över öknen. Framför och bakom redo de tysta, vita arabernas gestalter. Icke ett ljud någonstädes, icke det allra svagaste ljud, till dess de långt bakom sig fingo höra en mänsklig röst sjunga på ett högljutt, skrällande, omusikaliskt sätt. Denna röst i fjärran gjorde det sällsammaste intryck i denna ofantliga, stumma ödemark. Därpå kom det välkänd rytm i den avlägsna sången, och de kunde nästan höra orden:
»Vi varje kväll vårt tält slå upp
en dagsmarsch närmare till hemmet …»
Var mr Stuart redig igen, eller var det en slump, att han i sin yrsel just valt denna visa? Med fuktiga blickar sågo hans vänner sig tillbaka i mörkret, ty de visste mycket väl, att hemmet låg mycket nära denne vandringsman. Småningom minskades rösten till ett svagt gnolande och dog slutligen bort i öknens högtidliga tystnad.
»Min käre gamle vän, jag hoppas, att ni inte är skadad?» sade Belmont och lade handen på Cochranes knä.
