86
Översten hade rätat upp sig, fastän hans andhämtning ännu var litet flämtande.
»Tack, jag är bra nu igen. Vill ni visa mig, vad det var för en karl, som slog mig?»
»Det var han där framme … han, som rider bredvid Fardet.»
»Den där unga karlen ined mustascherna? Jag kan inte se honom riktigt tydligt i den här dagern, men jag skall nog känna igen honom sedan. Tack, Belmont!»
»Jag trodde, att ni hade fått några revben krossade.»
»Nej, det bara berövade mig andan.»
»Ni måste vara av järn. Det var en förfärlig stöt. Hur kunde ni hämta er så fort från den?»
Översten klarade strupen och sade därpå tveksamt:
»Saken är den, min käre Belmont jag är säker på att ni inte låter det gå vidare, framför allt inte till damerna — men jag ser nu litet äldre ut än förr, och för att inte förlora den militäriska hållning jag alltid satt så stort värde på, begagnar jag …»
»Snörliv, åh tusan!» utropade den förvånade irländaren.
»Ja, litet artificiellt stöd», sade översten stelt och ledde därpå samtalet in på utsikterna för morgondagen.
De av dem, som blevo vid liv, drömma ännu ibland om denna långa nattliga marsch genom öknen. Den var själv som en dröm: den djupa tystnaden, medan de buros framåt på dessa mjuka, hasande, svampaktiga fötter, de fladdrande gestalterna, som svängde av och an på ömse sidor om dem. Hela universum hängde som en jättelik tidvisare framför dem. En stjärna kunde glimma som en lykta alldeles i jämnhöjd med deras väg. Då de sågo dit igen, var den en handsbredd högre upp, och en annan lyste nedanför den. Timme efter timme flöt det breda stjärntöcknet stilla över den djupblå bakgrunden, världar och system drevo majestätiskt däruppe och vällde ned
