88
hade byggt upp hos honom och som hade imponerat till och med på honom själv. En liten glimt av självaktning började värma hans blod. Han hade förfelat sin ungdom, då han var ung, och nu, då han var en medelålders man, slog den ut som en vacker, försenad blomma.
»Jag tror sannerligen, att ni njuter av det här, mr Stephens», sade Sadie med en viss bitterhet.
»Det vill jag inte påstå», svarade han. »Men jag är säker på, att inte skulle jag vilja lämna er här.»
Det var den första anstrykning av ömhet han någonsin hade inlagt i sina ord, och den unga flickan såg på honom förvånad.
»Jag tror, att jag har varit en mycket elak flicka i hela mitt liv», sade hon efter en kort tystnad. »Därför att jag alltid själv haft det bra, har jag aldrig tänkt på dem, som varit olyckliga. Detta har nu på allvar trängt sig på mig. Om jag någonsin kommer tillbaka, skall jag bli en bättre kvinna — en allvarligare kvinna — för framtiden.»
»Och jag en bättre man. Jag förmodar, att det just är för detta som denna prövning har kommit över oss. Lägg märke till hur det har framkallat de goda egenskaperna hos alla våra vänner. Till exempel den stackars mr Stuart. Skulle vi eljest någonsin ha fått veta, vilken ädel och karaktärsfast man han är? Och se på Belmont och hans hustru framför oss, huru de oförskräckt färdas fram hand i hand och ha tanke endast på varandra. Och Cochrane, som ombord på ångbåten alltid föreföll som en något högdragen och trångbröstad person — lägg märke till hans mod och osjälviska harm, då någon blir illa behandlad. Även Fardet är modig som ett lejon. Jag tror, att olyckan har gjort oss alla gott.»
Sadie suckade.
»Ja, det kan man ju säga, om det slutar bra för oss. Men om det fortfar så här under veckors eller månaders elände och slutar med döden, vet jag inte, var vi skola
