skörda vinsten av den karaktärsförbättring vi undergått. Antag, att ni blir räddad, vad tänker ni då göra?»
Juristen tvekade, men hans yrkesinstinkter voro ännu starka.
»Då skall jag överväga, om inte här föreligger anledning till en process, och mot vilken. Antingen mot anordnarna av expeditionen, för att de fört oss till Abusirklippan — eller mot den egyptiska regeringen, för att den inte skyddar sina gränser. Det blir en intressant rättsfråga. Och vad ämnar ni göra, Sadie?»
Det var första gången han lade bort det formella miss, men den unga flickan var för allvarligt stämd för att ge akt på det.
»Jag skall bli ömmare mot mina medmänniskor», sade hon; »jag skall försöka att göra någon annan lycklig till minne av de olyckor jag genomgått.»
»Ni har inte gjort annat under hela ert liv än gjort andra lyckliga — ni kan inte annat», sade han. Mörkret gjorde det lättare för honom att lägga bort sin vanliga förbehållsamhet. »Ni har behövt den här omilda läxan långt mindre än någon av oss. Hur kunde väl er karaktår undergå någon ändring till det bättre?»
»Det bevisar hur litet ni känner mig. Jag har varit mycket självisk och tanklös.»
»Åtminstone behövde ni inte alla de här starka sinnesrörelserna — ni var tillräckligt livlig utan dem. Med mig är det en helt annan sak.»
»Och varför behövde ni sinnesrörelser, mr Stephens?»
»Därför att allting annat är bättre än försumpning. Smärta är bättre än försumpning. Jag har nu först börjat leva. Hittills har jag varit en maskin på jordens yta. Jag var en människa med bara en idé, och en människa med bara en idé är en släkting i första led till en död. Det är detta, som jag nu först börjat inse. Under alla dessa år har jag aldrig varit upprörd, aldrig känt en verkligt mänsklig sinnesrörelse genomila mig. Jag
