90
har inte haft tid till det. Jag hade observerat det hos andra och nästan undrade, om det hos mig fattades någonting, så att jag inte kunde hysa samma känslor som andra dödliga. Men de senaste dagarna ha lärt mig hur intensivt jag kan leva — att jag kan ha varma förhoppningar och dödlig fruktan — att jag kan hata och att jag kan … nåja, att jag kan hysa varje stark känsla, som själen kan erfara. Jag har vaknat till liv. Kanske står jag på gravens rand, men jag kan åtminstone nu säga, att jag har levat.»
»Och varför förde ni detta själsdödande liv i England?»
»Jag var ärelysten jag ville skapa mig en ställning. Och så hade jag min mor och mina systrar att tänka på … — Nå gudskelov, nu är morgonen inne. Er tant och ni slippa nu snart frysa.»
»Och ni som inte har någon rock!»
»Åh, jag har en mycket bra blodcirkulation — jag reder mig gott i skjortärmarna.»
Och nu var den långa, kalla och tröttsamma natten förbi, och den svartblå himmeln hade ljusnat till en underbar malvaviolett färg; de större stjärnorna tittade ännu fram med klar glans. Bakom karavanen hade den grå bergslöjan småningom höjt sig allt mer och mer och fått en fin rosenröd färgskiftning, och över den sköto den osynliga solens solfjäderslika strålar dallrande upp. Plötsligt kände de dess varma vidröring på sina ryggar, och det bildade sig skarpa svarta skuggor på sanden framför dem. Dervischerna löste upp sina kappor och började språka muntert med varandra. Även fångarna började tina upp och åto begärligt det durrakorn, som bjöds dem till frukost. Man gjorde en kort rast, och var och en av dem fick en bägare vatten.
»Får jag tala med er, överste Cochrane?» frågade dragomanen.
»Nej, det får ni inte», snäste översten.
