»Men det är mycket viktigt — allas vår räddning beror kanske därpå.»
Översten gjorde en bister min och drog i sina mustascher.
»Nå, vad är det?» frågade han slutligen.
»Ni måste tro på mig, ty det är lika viktigt för mig som för er att komma tillbaka till Egypten. Å ena sidan min hustru, mitt hem och mina barn, å den andra ett helt liv i slaveri. Ni har ingen orsak att tvivla på det.»
»Nå, fortsätt!»
»Den svarta karlen, som talade med er, ni vet — han, som hade varit med Hicks?»
»Ja, vad är det med honom?»
»Han har talat med mig i natt. Jag har haft ett långt samtal med honom. Han sade, att han inte riktigt kunde förstå er, inte heller ni honom, och därför kom han till mig.»
»Vad sade han?»
»Han sade, att det fanns åtta egyptiska soldater bland araberna — sex svarta och två fellaer. Han sade, att han önskade ett löfte av er, att de allesammans skulle få en mycket god belöning, om de hjälpte er att undkomma.»
»Naturligtvis skulle de få det.»
»De begärde hundra egyptiska pund vardera.»
»Det skola de få.»
»Jag sade honom, att jag skulle fråga er, men att jag var säker på att ni skulle samtycka.»
»Vad föreslå de att göra?»
»De kunde ingenting lova, men vad de ansågo bäst var, att de skulle rida i närheten av er, så att de, om något tillfälle yppade sig, skulle vara till hands.»
»Nå, ni kan gå till honom och utlova två hundra pund åt var och en av dem, om de vilja hjälpa oss. Tror ni inte, att vi kunde muta några araber?»
