92
Mansur skakade på huvudet.
»Det är för farligt att försöka», sade han. »Antag, att man gör ett försök och misslyckas, så blir det allas vår undergång. Jag skall emellertid gå och framföra er hälsning.»
Han lunkade bort till det ställe, där den för detta egyptiska artilleristen stod och ansade om sin kamel och väntade på hans svar.
Emirerna hade ämnat rasta en halvtimme på sin höjd, men packkamelerna, som buro fångarna, voro så uttröttade av den långa och snabba marschen, att det alldeles tydligt var omöjligt att få dem i gång ännu på en stund. De hade lagt sina långa halsar på marken, vilket är det yttersta tecknet till trötthet. De båda cheferna skakade på huvudet, då de undersökte dem, och den skräckinjagande gamla mannen med de skarpa, stenhårda dragen stod och betraktade fångarna. Därpå sade han något till Mansur, vars ansikte blev ännu mera askgrått.
»Emiren Abderrahman säger, att om ni inte bli muselmän, lönar det inte mödan att uppehålla hela karavanen med att frakta er på packkamelerna. Om inte ni vore till hinders, säger han, skulle vi kumma färdas dubbelt så fort. Han vill därför ha bestämt besked, om ni vilja antaga koranen.» Därpå fortfor han i samma ton som om han ännu översatte: »Det är nog bäst att ni samtycka, ty annars är det säkert döden för er alla.»
De olyckliga fångarna sågo på varandra med förtvivlan i blicken. De båda emirerna stodo och väntade med allvarlig uppsyn.
»Jag för min del, sade Cochrane, »kan lika gärna dö nu som att bli slav i Khartum.»
»Vad säger du, Norah?» frågade Belmont.
»Om vi få dö tillsammans, John, tror jag inte att jag kommer att känna mig rädd.»
»Det är orimligt, att jag skulle dö för det jag aldrig
