trott på», sade Fardet. »Men i alla fall är det oförenligt med en fransmans heder att låta omvända sig på det här sättet.» Han rätade upp sig, med den sårade handen instucken under rockskörtet. »Je suis chrétien, j'y reste!» utropade han med en modig falskhet i båda satserna.
»Vad säger ni, mr Stephens?» frågade Mansur i bönfallande ton. »Om bara en av er ville övergå, skulle det kanhända sätta dem i gott lynne. Jag besvär er att göra vad de begära.»
»Nej, jag kan inte», sade juristen lugnt.
»Nå, ni då, miss Sadie? Och ni, miss Adams? Ni behöva bara säga ja, och ni äro räddade.»
»O, tant, tycker du att vi ska göra det?» frågade den förskräckta unga flickan. »Skulle det vara så rysligt orätt, om vi gjorde det?»
Den gamla damen slog armarna om henne.
»Nej, nej, min egen älskade lilla Sadie!» viskade hon. »Du måste visa dig stark! Du skulle sedan bara komma att förakta dig själv för evigt. Håll fast vid mig, min älskling, och bed, om du känner din styrka överge dig. Glöm inte, att din gamla tant Eliza hela tiden står vid din sida.»
Ett ögonblick voro de heroiska, dessa illa tilltygade, nedsmutsade lustresande. Alla sågo de Döden i ansiktet, och ju närmare de betraktade honom, desto mindre fruktade de honom. De erforo snarare en känsla av nyfikenhet, blandad med den nervösa stickning i huden, varmed man nalkas en tandläkares stol. Dragomanen gjorde en åtbörd med händer och axlar, som då man har gjort ett försök och misslyckats. Emiren Abderrahman sade något till en neger, som skyndade bort.
»Vad skall han med saxen till?» frågade översten.
»Han tänker göra kvinnorna illa», sade Mansur med samma hopplösa åtbörd.
En rysning överfor dem alla. De stirrade omkring sig
