94
i hjälplös förfaran. Döden i och för sig, det var en sak, men dessa olidliga detaljer, det var något helt annat. Var och en var beredd att uthärda vilka plågor som helst för sin egen person, men deras hjärtan ömmade ännu för varandra. Kvinnorna sade ingenting, men männen viskade ivrigt med varandra.
»Ni har revolvern, miss Adams», sade Belmont — »ge mig den. Vi vilja inte bli marterade, det kunna vi inte uthärda!»
»Erbjud dem pengar, Mansur! Bjud dem vad som helst!» utropade Stephens. »Hör på, jag vill bli muhammedan, om de lova att lämna damerna i fred. Noga taget är det ju inte bindande, då det sker av tvång. Men jag kan inte se kvinnor misshandlas.»
»Nej, vänta litet, Stephens!» sade översten. »Låt oss inte tappa huvudet. Jag tror mig se en utväg. Hör på, tolk! Säg till den där gråskäggiga gamla djävulen, att vi inte det minsta känna till hans fördömda skräpreligion. Men framställ det hövligt, då ni översätter det. Säg honom, att han inte kan begära, att vi skola antaga den, innan vi veta, vad det är för slags smörja han vill att vi ska tro på. Säg honom, att om han vill undervisa oss, äro vi villiga att höra på hans predikan, och ni kan tillägga, att vilken religion som helst, som kan framalstra sådana sköna figurer som han och den där andra rackaren med det svarta skägget, måste tillvinna sig allas aktning.»
Med bugningar och bönfallande åtbörder förklarade nu dragomanen, att de kristna redan voro fulla av tvivel och att det endast behövdes litet mera av kunskapens ljus, för att de skulle ledas in på Allahs väg. De håda emirerna stroko sina skägg och fixerade dem misstänksamt. Därpå talade Abderrahman på sitt sträva, barska sätt till tolken, och de två emirerna drogo sig avsides. Ett ögonblick därefter gav hornet signal till att sitta upp.
