»Vad han säger, är följande», förklarade Mansur, där han red mitt ibland fångarna. »Vi komma till källorna vid middagstiden, och där hålla vi rast. Hans egen molla, en mycket god och lärd man, kommer då och ger er en timmes undervisning. Efter denna timmes slut måste ni bestämma er. Därpå kommer att bero, om ni ska föras till Khartum eller bli dödade. Det är hans sista ord.»
»Vilja de inte ta emot lösen?»
»Wad Ibrahim skulle nog göra det, men emiren Abderrahman är en förskräcklig människa. Jag råder er att göra honom till viljes.»
»Hur har ni själv gjort? Ni är ju också kristen.»
Mansur rodnade så djupt som hans hy tillät.
»Jag var det i går morse. Jag blir det kanske igen i morgon bittida. Jag tjänar Herren, så länge det han fordrar är resonligt; men det här är någonting helt annat.»
Han red bland bevakningen med en frihet, som visade, att hans trosbyte hade ställt honom på en helt annan fot än de andra fångarna.
De skulle således få några timmars anstånd, fastän de redo i den mörka dödsskugga, som slöt sig allt tätare tillsammans om dem. Vad är det hos livet som gör, att vi haka oss så fast vid det? Det är icke dess njutningar och nöjen, ty de, vilkas tillvaro är en enda lång pina, rygga tillbaka förfärade, då de se den barmhärtige Döden sträcka ut sina allt förlossande armar mot dem. Det är icke våra vänskapsförbindelser, ty dem avsäga vi oss alla hellre än att frivilligt gå utför den breda väg, som varje människobarn måste vandra. Är det fruktan att förlora jaget, det kära, förtroliga jaget, som vi tro oss känna så väl, fastän det alltjämt gör saker, som överraska oss? Är det detta, som förmår självmördaren att ursinnigt klamra sig fast vid bropelaren, då strömmen
